Vårt dop – första söndagen efter trefaldighet.

Är det möjligt, att det är ett och ett halvt år sedan jag senast skrev något här? Tid – var tar du vägen. Jag lovar inget om flit, men vill i alla fall göra något slags livstecken. Därför kommer här betraktelsen inför helgen, som publiceras i MT idag.

—
Bibeltext: Joh 3:1-8

I dopet föder Gud oss till ett nytt liv, ett liv i förening med Honom. Det är ord som sägs vid många dop. De anknyter till den berättelse vi läser på söndag, om hur Jesus får ett hemlighetsfullt besök från en man, som hade anledning att smyga med sin groende tro. Där talar Jesus om att man måste födas på nytt, för att kunna se och komma in i Guds rike.

Guds rike är, lär vi oss på andra ställen, inte något politiskt, värdsligt, utan ett inre landskap som jag brukar beskriva som trons värld. Det är det inre rum i människan, som Jesus kallar för ”kammaren”, dit den bedjande söker sig för att samtala med Gud. När vi föds till världen kommer vi ut ur vår mor, ut i en värld som är mycket större än vad vi någonsin sett. När vi föds på nytt, är det dels en inre födelse, där det inre rummet upptäcks, dels nya dimensioner av allt det vi tidigare känt till.

Nikodemos, mannen som kom till Jesus på natten, är en av evangeliernas mest intressanta personer. Han var en ansedd skriftlärare, farisé och medlem av det judiska folkets högsta politiska organ. Han uppträder ett par gånger till i Johannesevangeliet. Det är tydligt i hur han framställs att Johannes håller Nikodemos högt. Uppenbarligen blev han en del av den tidiga kyrkan, för Innehållet i det samtal som förs mellan Jesus och honom kan inte vara annat än hämtat ur hans mun.

Nikodemos berättelse vittnar om hur svårt han, som är så uppburen och erfaren, hade att förstå Jesus ord om Guds rike. Samtidigt var det något hos Jesus som han kände igen som Gud. Det är också ett återkommande tema i nya testamentet, att det lärda, visa, kunniga i oss inte kan annat än skaka på huvudet åt hans ord. Talet om Guds rike, döden på korset, löftet om evigt liv och nästan allt runt Jesus ter sig underligt. Istället är det en kunskap som kommer från Gud, trons kunskap, som behövs. En kunskap som Anden ger i oss.

Vårt dop, som jag inledde med, är för det stora flertalet något vi fick som gåva när vi var små. Under livet får vi utforska dopet och lära känna dess löften, men också dessa löftens följder i våra liv. I dopet lovas det inre rum som är Guds rike. I dopet lovas dig den heliga Anden. I dopet lovas dig att du är Guds barn. I dopet lovas dig ett liv i livet, som överträffar det vi kan mäta och väga. I dopet lovas liv efter livet, som aldrig ska dö.

För några är det utforskandet av dopet och tron inget konstigt alls, utan något man kan prata om hemma, berätta om på jobbet eller skriva om på Facebook. Men för många är det som för Nikodemos, något man gör lite i hemlighet, om natten. För vad skulle folk tro, om de visste vad du trodde?

Bana väg – tankar inför helgen tredje söndagen i advent

Advent är många saker. Julstämning, handelshysteri, insamlingar till nödställda, stress, pepparkaksdoft och marknader. I år får vi också bereda oss på valrörelse. Efter att Sverigedemokraterna skjutit demokratin i sank kluckar det plötsligt på nya håll av de tankar partiet i fråga torgfört. Flera partier har redan sänt provballonger i form av uttalanden och artiklar från skilda håll, fyllda av fördomar och tveksamma påståenden om de människor som flyr för sina liv eller för sina barns framtid. Vi ber – Herre förbarma dig och beskydda våra tankar, hjärtan och samveten från detta långsamma gift. Låt din kärlek prägla vårt sinne och utplåna rädsla och misstänksamhet.

Var söndag i advent belyses Julens under ur olika vinklar. Det tredje ljuset tänds i Johannes döparens anda. Han var den som kom före, för att berätta om Jesus och förbereda folket. Johannes döparen, som hade det uppdraget, var på många sätt en jobbig typ. Han predikade besvärligt om människors livsstil, deras synd och deras avfall från tron. Inte sällan med drastiska eller rent hotfulla bildspråk. Han saknade respekt för auktoriteter och förefaller orädd. Herre jag tackar för dem som har modet att stå upp för de svagaste runt fikabord i hem och på arbetsplatser. Ge mig det modet, Herre, att stå upp för det rätta.

Johannes skulle göra stigarna raka, och marken plan för Gud, som kommer till oss. Advent är förberedelsetiden för att Gud blir en av oss. Mer än så, för att Gud blir en i oss och ibland oss. Jesus identifierar sig själv starkt med de mest utsatta. De sjuka, hungriga, törstiga och fängslade tar han som exempel och säger att det vi gör för dem, gör vi direkt mot Jesus själv. Idag kanske han skulle skrivit ”jag satt och tiggde vid Coop och ni gav mig att äta”, eller ”jag flydde till Sverige och ni gav mina barn en framtid utan landminor”. Herre, ge mig medlidandets ögon så att jag ser Dig i den som lider svår nöd. Tag mina händer och led dem till hjälp.

Mitt ibland oss och på väg till oss finns män och kvinnor, barn och gamla som är på väg att bli en del av vårt samhälle. De är lika skyddslösa som Jesusbarnet, som med sina föräldrar tvingades på flykt undan Herodes mordpatruller till Egypten. Kände de någon där? Visste de om det fanns mat för dagen? Hur togs de emot? Idag är det från Syrien och Afghanistan man flyr undan mordpatruller. Flykten är obegripligt svår, kostsam och livsfarlig, men att stanna kvar är än värre. Vi ber. Herre hjälp oss göra vårt land öppet, gör vägarna hit raka och haven trygga för dem som är på flykt. Värm våra hjärtan och väck vår nyfikenhet. Hjälp oss ta emot dig i den fattige, den sargade, den behövande som kommer till oss. Amen

Tills Gud blir allt, överallt. Domsöndagen 23/11 2014

Hes 47:6-12, 1 Kor 15:22-28, Matt 13:47-50, Ps 102:26-29

I Vänern simmar fiskar. 38 sorter, vilket är svenskt rekord. Även om vi inte alla känner igen så stort antal fiskar, vet alla som metat som barn, att allt man får upp tyvärr inte är ätligt. Vi vet dessutom, att även det som ser ätligt ut i våra sjöar, innehåller osynliga gifter – PCB och DDT, som går från generation till generation både hos fiskar och hos dem som äter av fiskarna. I viljan att göra något dött och förgängligt – nämligen det nedsågade och slaktade trädet – odödligt och evigt, duschade man träet med pentaklorfenol längs de stränder som föder bygden.

Ett land i samvetssönderfall – teologisk valanalys

Jag har saknat en teologisk analys av valet och ger mig därför på en liten sådan här.

SDs framgång beror inte på några yttre händelser, som ökad invandring eller arbetslöshet. Inte heller beror den på några andra partiers misslyckande med att ”ta debatten”. Det beror inte heller på fattigdom eller utanförskap. Framgången beror på människans natur. I varje människa finns nämligen det vi inte vill se i vårt eget hjärta men gärna tillskriver andra – ett bråddjup av rädsla, förakt, likgiltighet, hat och egoism. (När vi utan att blinka säger det om andra, avslöjar vi naturligtvis samma kvaliteter om oss själva). De behöver inget bränsle eller någon orsak, de bara finns där. Om man vill ge det evolutionära förklaringar kan man tala om att egenskaperna gynnar en individs och grupps fortlevnad. Teologiskt brukar man tala om syndafallet och en fallen värld.

4:e söndagen i advent

Maria, som kommit en liten bit i sin graviditet, kanske tre månader, har hos Lukasevangeliet gett sig ut på en vandring, ensam, till en äldre kvinnlig släkting. Ensam var hon nog inte, det var för farligt. Hon vandrade säkert tillsammans med andra vägen till Jerusalem och sedan vidare till Hebron. Med sällskap, men ensam i sinnet. Mådde hon illa om morgnarna? Var hon ovanligt trött? Varför lämnar hon hemmet, utan Josef, utan familjen?

Jungfru Maria, biologi och symbolik

Ofta i predikoarbete skriver man saker som man sedan inser nog inte kommer göra sig i predikan, men ändå är bra att få sagda. Bloggen kan ju få vara ett utlopp för det tänker jag.

Det blossade upp en debatt i höstas. Det kretsade runt valet av ärkebiskop och frågan om ifall evangelisterna Lukas och Matteus menade att jungfrufödseln är ett biologiskt anspråk – att hon faktiskt födde en son utan att ha legat med Josef eller någon annan för den delen. Det finns dem som ser skäl att tänka sig att man i en religiös urkund väljer att krydda lite här och där. Antingen av ideologiska skäl, för att driva en särskild tanke, eller för att det är ett genredrag. Just jungfrufödsel är, som man påpekat på många håll, något som inte är unikt för berättelsen om Jesus.

Att mena att det är just krydda, betyder inte att det skulle vara betydelselöst, men det utesluter att det beskriver faktiska förhållanden. En sådan kryddning kan rentav vara inspirerad av Gud, och bära ett meningsfullt innehåll på en annan nivå.

I skolastisk teologi – sådan som var stor på medeltiden – var man duktig på att betona dessa andra nivåer framför den bokstavliga betydelsen. Det urartade och har kritiserats svårt. Men det kan beskrivas som att man i varje text vid sidan av den bokstavliga betydelsen också skall söka tre andra nivåer. Allegorisk – som beskriver kyrkan, tropologisk, som beskriver den enskildes trosliv, samt anagogisk, som beskriver tidens slut. Något liknande, om än inte raffinerat i samma utsträckning, är att söka en symbolisk, avmytologiserad betydelse hos det som tycks vara övernaturligt i bibeltexten.

Om jag förstått +Antje rätt så är det vad hon menade i utfrågningen när hon sade de ord som skapade så mycket debatt: ”Den som tolkar jungfrufödelsen som en biologisk fråga har helt missat poängen”.

Jag vill inte ge mig in i debatten om de ord vår framtida ärkebiskop fällde gör henne till en bättre eller sämre frontfigur för Svenska kyrkan. DET tycker jag är att helt missa poängen. Kyrkan har ingen frontfigur, annat än Jesus Kristus. Jag känner inte biskop Antje och vet mycket lite om hennes tankar och teologi. Det är inte min uppgift att döma. Eller låt mig säga det bättre. Det är min uppgift att inte döma.

Jag kan istället vittna om min egen hållning. Jag har inga svårigheter att acceptera det som beskrivs hos Matteus och Lukas, att den unga Maria blev med barn genom ett Guds ingripande. Det är i sammanhanget av en Gud som skapar världen, ger liv och ande och blir människa för att leva och dö för oss, helt naturligt. Att för Gud skaka fram en Y-kromosom (om det nu ska beskrivas rent biologiskt) är en småsak i sammanhanget.

Det är för mig rentav en logisk förutsättning för mycket som Jesus säger, från och med de tidiga tonåre, om relationen till sin Fader i himlen, att jungfrufödseln är sann. Hans anspråk – den som har sett mig har sett Fadern, ingen kommer till Fadern utom genom mig, jag och Fadern är ett – är så enorma att den som inte tar honom på orden måste anse honom åtminstone galen. Tycker jag.

MEN det utesluter inte en symbolisk tolkning. Båda sidor behövs. Det finns en extremt viktig sådan betydelse i jungfrufödseln. Den rör sig på det tropologiska planet, det vill säga den enskildes tro. Den är den att du som kommer till tro är Maria. Du som kommer till tro får besök av en ängel – en budbärare som berättar det glada budskapet om frälsning från synd, död och ensamhet genom Jesus Kristus. Du som kommer till tro ställs inför att likt Maria säga ”låt det ske med mig” eller avstå. Att öppna dörren där Jesus bultar eller inte. Viktigast av allt – Du som kommer till tro blir havande. Inte genom de vackra ord eller den vänskap eller övertygelse den som berättat om Jesus bjuder på, Du blir havande – tror- genom den Heliga Ande, när trons embryo börjar växa.

Finns det något som helst skäl att välja mellan en sådan nivå och en bokstavlig? Det tycker inte jag.

Dialogpredikan med åsna 1:a söndagen i advent

Nedanstående predikan är från en familjegudstjänst vi firade på första söndagen i advent, i dialog med åsnan som bar Jesus på ryggen in i Jerusalem. I jakt på något som inte var för krångligt och inte för fnoskigt kammade jag tunt på nätet. Bjuder därför på vad jag åtminstone själv tycker blev någorlunda begåvat och som togs emot mycket väl. Fast det kan ju ha berott på församlingspedagogen Ulrikas magnifika medverkan i åsnedräkten.

Åsnan dansade in till sång av barnkören ”Han bar en konung på sin rygg”. Efter sången började vår ”dialog”. 

-Ojoj, jag har faktiskt aldrig haft en åsna med i en gudstjänst. Att vara präst är verkligen spännande ibland! Det här är inte vilken åsna som helst heller. Den här åsnan har något särskilt att berätta, eller hur?

Predikan 20:e söndagen efter trefaldighet

Två vänner går för att ta ett kvällsbad en vacker sommarkväll någonstans i våra trakter. Ni vet en sån där underbar badplats, där man kan få vara alldeles själva. Den ene ger sig ut på en simtur en bit ut i det snabbt djupnande vattnet. Plötsligt får han kramp och samtidigt total panik. Han fäktar omkring sig vilt medan han känner hur han sjunker. Han ropar vännens namn och ser att han hör, men vännen kommer inte. Han kämpar och ser med allt mer panik den så goda vännen med stor uppmärksamhet beskåda hans dödskamp. Till slut, efter en lång stund, sjunker han under ytan. Genast är vännen där och simmar med honom in till land, där han utmattad sjunker ned.

Varför hjälpte inte vännen honom direkt? 

Alla själars dag: Kortare predikan

Följande är en predikan från alla själars dag i Mariestads domkyrka. Det fick lov att vara kort denna gång, det var mycket musik som skulle hinnas med – ett helt Requiem (Rutters) utöver gudstjänstens ordinarie psalmer.

Job 17:15-16 Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Det finns mycket att hoppas på i livet, någon hoppas på att få ett arbete. Någon hoppas på att bli frisk. Vi kan hoppas på att barnen eller barnbarnen ska få fullfölja sina drömmar. Vi kan hoppas på att kärleken ska hålla.

Att ha förmågan att hoppas, liksom förmågan att oroa sig, är en av de saker som gör oss människor till dem vi är. Vi kan, samtidigt som vi ser hur det ser ut omkring oss, också föreställa oss något annat, som är antingen bättre eller sämre. Hopp och oro. Att inte känna hopp och oro är att vara mer eller mindre förtvivlad eller naiv.

Inför dödens kalla faktum blir hoppet märkligt nog viktigare och rimligare. En kropp som har varit full av liv är plötsligt död. De som sett sina nära och kära efter dödens inträdande vittnar ofta om ett både och. Det var han, men det var inte han. Det såg ut som henne, men hon var inte där.

Hur kan man förstå det? Kan man förstå det? Ja genom hoppet. Vi ser på den döde att allt är slut. Vi hör prästen säga ”jord skall du åter bli”. Vi besöker graven där blommorna växer och där rötterna får sin näring från just sådan jord.

Allt är slut, men ändå tänder vi ett ljus på graven. Kanske ett ljus hemma, kanske ett i kyrkan också.

Vi tänder ljuset och minns de döda, deras tid och våra stunder tillsammans, när liven vävdes samman.
Vi tänder ljuset och saknar, men anar, nej vet att någonstans har den vi älskat funnit en frid vi inte kan förstå.
Vi tänder ljuset och kanske gråter, och längtar själva efter en himmel när all sorg är förbi.
Vi tänder ljuset och förundras över hur det gör mörker inom och utom oss till ljus.
Vi tänder ljuset och vet att någonstans, på något sätt lever den vi älskat kvar.

Gud tände ett ljus för oss i Jesus, för att vi skulle våga hoppas. Det ljuset gör mörkret till dag, även om det fortfarande gör ont. Han har gett oss löften, som vi kan lita på, om något obegripligt – att döden inte är slutet. Det som åter och åter beskrivs i skriften med bilden av fröet, som måste dö och läggas i jorden, för att kunna leva.

Det är ett ett löfte om att när vi nalkas gränsen för våra liv, finns där någon som möter oss vid gränsen och säger kom, var inte rädd, det är jag. Kom. Var inte rädd. Det är jag.

Predikan söndagen före domsöndagen

Jag publicerar lite av sånt som jag sagt och skrivit den senaste tiden. Här predikan från domsöndagen.

Två pojkar Göran och Bosse, som vuxit upp som grannar och lekt otaliga timmar i skogen, hemma hos varandra, och på skolgården som bara pojkar kan, hamnar i olika skolor när högstadiet börjar. För den ene blir högstadiet en fantastisk tid och början på en kärlek till studier, juristexamen och en dag till en position som lagman i tingsrätten. För den andre sker en serie olyckliga händelser, som inte på något sätt ursäktar, men kanske kan förklara att han tar till flaska, så småningom droger och finansierar det med små och större brott.