Hur hanterar jag, inte bara som präst, utan också som kristen, ett så kraftfullt omnämnande av djävulen och hans verksamhet i evangelietexten? Matt 4:1-11
Djävulen och Sverige har en rätt lång och färgstark historia. I vårt land har tankarna om djävulen framförallt framträtt tillsammans med trolldom och oknytt, med skrämmande bilder på väggar och i predikningar. Det är en hornförsedd mansgestalt med bockfot, eller en utmärglad man, inte mer än skinn och ben. En hårig best. Vi har haft fönsterfria norrväggar på kyrkorna, som skydd inte bara från kyla utan också från ondska, för det var där djävulen kom in.
Nu för tiden är dock djävulen nedgjord. Inte av ärkeängeln Mikael, utan av moderniteten. 1909 besegrades han på ledarplats i dagens nyheter och togs bort från religionsundervisningen. Undan för undan har också djävul och helvete helt försvunnit i kyrkans rum. Och det är nog ganska bra. Åtminstone med tanke på de proportioner talet om djävulen och helvetet har fått. Vilda spekulationer och omfattande tolkninstradition allt sedan medeltiden gjorde hela konceptet ganska… orimligt. Den djävul och det helvete som fanns, och finns, i folkmedvetandet, riskerar att smitta av sig på hela det kristna budskapet och få det att bli orimligt att anta.
Så hur gör jag nu? med den här texten?
Ska jag dra lätt på munnen åt evangelisten, resten av bibelns och den tidiga kyrkans primitiva sätt att uppfatta världen?
Vecklar jag in mig i ett avancerat resonemang om hur den väldigt konkreta berättelsen om fastan i öknen egentligen ska förstås symboliskt?
Jag kanske ska ducka helt och istället prata om något annat? Det är ju en rätt spännande GT-text och epistel också.
Jag tänker istället prata om den evangelietext vi har för ögonen. Ja jag ser ingen annan väg. Då blir jag tvungen att tala om inte bara frestelse och prövning, utan också om djävulen. Men också om Jesus och hur Gud i Kristus besegrar honom.
Läs predikan här.