Det här är predikan för imorgon, som jag här delar med mig av till dig som är nyfiken.
I den här predikan begagnar jag mig av en låda, som jag ställt mitt i gången längst fram i kyrkan. I lådans ena ände finns ett hål, som ser ut som ett handtag, men som jag i predikan använder som ett kikhål. Det går dock inte att se något i hålet, eftersom det är helt mörkt i lådan.
Jag har skrivit ett litet inlägg med kommentarer om hur jag kände inför denna predikan. Det var från början tänkt som en inledning till predikan, men får finnas som bonusmaterial på nätet för den nyfikne. Läs mer här.
Evangelietexten är Matt 4:1-11
—-
Det är mycket djävulen i den här bibelberättelsen.
Kan man tro på något sådant som en ond, personlig makt? Jag menar det. Om man kan tro på Gud, så är det faktiskt till och med rimligt att anta att den onde finns.
Ser vi oss omkring i världen – granatbeskjutningen av civila i Homs som pågår just i denna stund, Anders Behring Breiviks totala hat och fruktansvärda massaker i Norge i somras. Josef Fritzls obeskrivligt vidriga utnyttjande av sin dotter i källaren till sin villa under många långa år. Återkommande folkmord, som gång efter annan möts med orden ”aldrig mer”. Ondska upplevs överallt omkring oss.
Chefen för FNs maktlösa styrka i Rwanda under folkmordet där, Romeo Dallaire, skriver i förordet till sin bok om erfarenheterna där såhär:
Efter en av de många föredragningar jag gjorde efter återkomsten från Rwanda frågade en kanadensisk fältpräst mig hur, efter allt jag sett och upplevt, jag fortfarande kunde tro på Gud. Jag svarade att jag vet att det finns en Gud, eftersom jag i Rwanda skakade hand med Djävulen. Jag har sett honom, jag har känt hans doft, jag har rört vid honom. Jag vet att Djävulen finns, och därför vet jag att Gud finns.
Hur hanterar jag, inte bara som präst, utan också som kristen, ett så kraftfullt omnämnande av djävulen och hans verksamhet i evangelietexten? Matt 4:1-11
Djävulen och Sverige har en rätt lång och färgstark historia. I vårt land har tankarna om djävulen framförallt framträtt tillsammans med trolldom och oknytt, med skrämmande bilder på väggar och i predikningar. Det är en hornförsedd mansgestalt med bockfot, eller en utmärglad man, inte mer än skinn och ben. En hårig best. Vi har haft fönsterfria norrväggar på kyrkorna, som skydd inte bara från kyla utan också från ondska, för det var där djävulen kom in.
Nu för tiden är dock djävulen nedgjord. Inte av ärkeängeln Mikael, utan av moderniteten. 1909 besegrades han på ledarplats i dagens nyheter och togs bort från religionsundervisningen. Undan för undan har också djävul och helvete helt försvunnit i kyrkans rum. Och det är nog ganska bra. Åtminstone med tanke på de proportioner talet om djävulen och helvetet har fått. Vilda spekulationer och omfattande tolkninstradition allt sedan medeltiden gjorde hela konceptet ganska… orimligt. Den djävul och det helvete som fanns, och finns, i folkmedvetandet, riskerar att smitta av sig på hela det kristna budskapet och få det att bli orimligt att anta.
Så hur gör jag nu? med den här texten?
Ska jag dra lätt på munnen åt evangelisten, resten av bibelns och den tidiga kyrkans primitiva sätt att uppfatta världen?
Vecklar jag in mig i ett avancerat resonemang om hur den väldigt konkreta berättelsen om fastan i öknen egentligen ska förstås symboliskt?
Jag kanske ska ducka helt och istället prata om något annat? Det är ju en rätt spännande GT-text och epistel också.
Jag tänker istället prata om den evangelietext vi har för ögonen. Ja jag ser ingen annan väg. Då blir jag tvungen att tala om inte bara frestelse och prövning, utan också om djävulen. Men också om Jesus och hur Gud i Kristus besegrar honom.
Under uppladdningen fram till jubileumsmaran kommer jag tillryggalägga omkring 1080 km. Hur långt är det? Det är så långt som det är att köra bil från Fresgoe i nordligaste Skottland till Southhampton, eller mellan Paris och Berlin. Jag har valt att tänka mig det som sträckan mellan Östersund och Malmö. Jag kommer presentera min uppladdning i form av låtsasreportage från vägen dit.
Jag har landat i vecka tre av min marauppladdning, som också är en omstart av löpningen på många sätt, efter min stora motivationsdipp i höstas. Nu är jag tillbaka och jag hoppas att jag lärt mig av misstagen. När jag satte ihop mitt schema för träningen till den 14 juli hade jag ett antal grundläggande principer. För den som är intresserad finns mitt schema tillgängligt här. Läs mer
I höstas skrev jag ett inlägg om mina målsättningar för 2012. Målen står jag för, när det gäller tider. Jag är också anmäld till två marathonlopp i år. Jubileumsmarathon 14 juli och Berlin Marathon den 30:e september.
Jag har gått skadefri sedan dess, men vad jag inte kunde förutspå var det totala frånfallet av motivation som drabbade mig straxt efter Bålsta halvmarathon den 8:e oktober. Jag tappade fullständigt intresset, lusten och allt för att ge mig ut och springa och det höll i sig till och med en förkylning som höll i sig större delen av december. Läs mer
Nu var det länge sen sist! Jag har haft en predikan på midnattsmässan också, men den kommer jag inte lägga ut, det känns liksom lite sent nu. Här kommer i alla fall predikan för morgondagen, andra söndagen efter trefaldighet. Jag utgår från evangelietexten helt och hållet, och den är hämtad från Joh 2:1-11. Bröllopet i Kana!
——-
Uppenbarligen hade värdfolket för festen missbedömt mängden vin som behövdes, eller inte haft råd att få ihop tillräckligt mycket vin. Kanske hade de råkat ut för missöden med skörden eller haft skatteindrivare på plats? Vi vet inte det. Men det var fruktansvärt pinsamt. Läs mer
