Under veckan som gått har jag gång på gång tagit fram skämskudden. Och inte bara den, utan ibland också räddkudden. Mediernas skoningslösa lust efter blod och förnedring, torftigt skyld bakom paroller om granskande journalistik, har återigen valsat igång.
Samma dag som militärregimen i Kairo kört in fordon rakt in i en demonstration och dödat minst 23. Samma dag som det står klart att svensk media inte får tillträde till rättegången mot de två journalisterna som skulle granska Lundin/Bildt/Etiopienaffären. Samma dag toppar för ännu en dag i ordningen Juholt Aftonbladets förstasida. Just Aftonbladet är den tidning som mest ogenerat försökt hälla bensin på elden. Som om det finaste en journalist kan göra är att fälla en politiker och krossa en människa. Det är inte första gången vi noterar tendensen. Minns ni Sven-Otto? Ulrica Schenström? Mona?
Lena Mellin, inrikespolitisk kommentator på AB, har nu ägnat de senaste dagarnas artiklar nu åt att skjuta kanonad efter annan mot Juholt. Och skotten är laddade med olika salvor. Guilt by association – Juholt är lika sugen på att sko sig som William Petzäll (111007), könsförtryck och förminskning – Juholt klarar sig bara för att han är man, töntig och ny på jobbet (111008) och guilt by association igen – Juholt är lika skyldig och dålig på krishantering som kungen (111010).
Oisín Cantwell gör idag en otroligt kletig kolumn, där andemeningen är: Juholt kommer från underklassen och är därför är han girig. Genom vad han själv förmodligen tycker är tjusiga trick försöker han kladda på Juholt smuts utan att stå för det.
Jag avser inte att jämföra Juholt med Sölve Conradsson, Motalas starke man som dömdes till fängelse för bedrägerier. Det vore djupt ohederligt.
Nej, jag hävdar inte att klassresenärer är mer ohederliga än andra. För det är de inte. … Men jag tror inte det är en tillfällighet att den här kulturen uppstått i röda samhällen.
Nej, visst, Oisin. Inte försöker du hävda något alls, nästan utan att säga det. Det vore ju djupt ohederligt.
En Helena uttrycker ett snyggt svar på hans facebooksida.
En särskild arrogans hos klassresenärer, en särskild arrogans hos kvinnor som tar sig fram i en mansdominerad kultur, en särskild arrogans hos den ängsliga medelklassen som sparkar ner och slickar upp och en särskild arrogans hos en överklass med vind i seglen. Och en särskilt särskild arrogans hos Carl Bildt.
Det underförstådda hon borde lagt till är:
En särskilt arrogans hos blodtörstande journalister på smuts- och skvallerorganen.
Min önskan är att AB tar sig samman och bestämmer sig för att ägna sina toppnyheter åt journalistik istället för karaktärsmord.
Prästen springer 