Lopprapport: Bålsta halvmarathon

Jag har en längre period varit lite småputt över att jag missat tre roliga lopp under hösten, då jag jobbat. Kistaloppet, Lidingöloppet och Hässelbyloppet missas. Framförallt det sista grämer mig, eftersom jag sprungit det två år i rad tidigare.

I veckan, inför att Maja skulle springa tjurruset på lördagen, blev jag så fantastiskt sugen att jag gav mig ut att leta. Det fanns gott om biljetter till tjurruset på blocket, men det lockar mig inte särskilt. Jag hittade istället Bålsta halvmarathon i loppkalendern på Funbeat! Loppet är upplagt som en trevarvsbana runt centrala Bålsta.

Krigare straxt före start

Föranmälan var då stängd och man kunde enbart anmäla mig på plats. Jag började jaga löparkompisar och  fortsatte den träningsvila jag påbörjat lite ofrivilligt och inväntade fredagens väderleksprognos inför lördagen. Allt såg fint ut.

Fredagkvällen bjöd på pasta med grädde, gorgonzola, smör och valnötter. En riktig superladdning med andra ord. Lite vin kom det med också. Då fick jag så dåligt samvete att jag drack två glas straffresorb, blandade på en höft av vatten, salt, socker, citron och saft. Inte så gott, men effektivt.

Löpdagen kom. Min äldsta son, som sovit borta, visade sig ha feber! Det betydde att vi inte kunde lämna honom till morfar och mormor, eftersom morfar är en riktig magnet när det gäller förkylningar. Gästande U, som inte skulle springa något lopp, erbjöd sig dock att ta med J under sina ärenden, medan vi var borta. Tack! Haile-frukost med ett par mackor, juice och kaffe blev sista påfyllningen av mat och vätska, tre timmar före start.

Allt blev stressigt och jag kom iväg för sent, vilket gjorde att jag var på plats i lilla Bålsta först 11.15. Då hade (tydligen) startplatserna för halvmaran tagit slut och de var på väg att stänga (oannonserat). Tack och lov att min präst- och löparkompis F hade bättre koll på sin klocka. Han anmälde mig till den korta distansen, 7,5 km, innan de bommade igen butiken.

Jag irrade runt och ordnade en massa, glömde mobilen i bilen, frös och kände mig oförberedd. Stressreaktioner inför lopp jag nu lärt mig känna igen. Tecken på en grym laddning! Under 1:42 var mitt mål. Jag ställde in klockans virtuella träningspartner på 4:46-tempo.

Pang! Starten gick och 172 (sic!) löpare gav sig iväg. Första varvet var skönt, superskönt. Jag låg bra till hela tiden i förhållande till målsättningen. Det är klart att kilometertiderna varierar efter stigning och vissa kilometrar var rätt kämpiga i det avseendet. Men efter första varvet låg jag minuten före i förhållande till målsättningen.

Andra varvet märktes det tydligt att en tredjedel av de startande gått i mål, de som sprang 7,3 km. Ensamt var det dock inte. Under varvet tappade jag halva mitt försprång, men hade fortfarande kvar chansen, tyckte jag. Bara att kriga sista varvet!

Tredje varvet. Då blev det riktigt ensamt. Och tungt. Jag bytte musik från 175 till 177 till 180 slag per minut i hopp om att få upp min tid, men benen hade tappat i spänst. I mål låg jag plötsligt nästan två minuter efter målsättningstiden.

Slutresultatet blev 1:42:45 och det placerade mig på plats 49 av 80 i halvmaran. Men i resultatlistan på samma placering 49 av 49 i 7,3-kilometersloppet. Jag gick in nästan en timme efter nr 48 på listan, som jag egentligen passerade 7,3 nästan 15 minuter före.

Men vem bryr sig om att listan är knäpp. Och att jag inte klarade att sätta personligt rekord denna gång. Jag är jätteglad över att jag bevisat för mig själv att det inte var tillfälligheter som gjorde mig snabb i Malmö. Vänta bara! Nästa år, då ska 1:40 krossas!