Lopprapport: Malmö halvmarathon

Just nu sitter jag på tåget hem från Malmö och är fånigt nöjd över gårdagens halvmara! Benen är trötta och fötterna gör brutalont men jag gjorde det jag föresatt mig och mer därtill. Jag ska, min vana trogen, här bjuda mig själv och den som är nyfiken på en liten dokumentation av loppet.

Först lite om uppladdningen. Hela veckan efter söndagen har löpvila rått och jag stod till och med över den lilla aptitretare för benen jag planerat att göra på torsdagen eller fredagen. På torsdagen började vätske- och kolhydratladdning, med hemgjord resorb och pasta framförallt. Fredagens middag var kanske inte efter doktorns rekommendationer -tre hemgjorda hamburgare hos svärföräldrarna! Tunga proteiner i magen, men det var ruskigt gott!

På loppdagen var det uppstigning kvart i fem för avfärd mot tåget. Det blev lite väl mycket mat dygnets första timmar, men det är lurigt med start klockan 15, tycker jag. Åtta deciliter resorb och en matlåda kall pasta trycktes ned vid fem på morgonen, sen dessutom en tågfrukost som jag glömt att jag beställt. I Malmö där jag anslöt till mina löpkamrater Maja och Mikaela åts en tredje(!) frukost, som fick motsvara Hailes ideal – mer resorb, en macka och en kopp kaffe. Därefter tre och en halv timmes fasta från både mat och dryck för att låta magsäcken jobba färdigt. Inte roligt att bli nödig åt ena eller andra hållet mitt i loppet!

Jag börjar vänja mig vid nervositeten i kroppen inför lopp, men fascineras ändå av hur kroppen förbereder sig. Spökande känsla av förkylning, hungerkänslor och inbillade krämpor i knän är återkommande för mig. Pirr och förväntan får tiden att gå mycket mycket långsamt. Till slut var det äntligen dags att gå, tre löpare med målsättningar klara och blandade känslor inför uppgiften gav sig av. Det var nån kilometer till start – perfekt uppvärming att få gå den biten.

Startområdet var fint, en grusplan utanför Ica Maxi i västra hamnen. Där fanns en scen med underhållning, en massa tält från sponsorer, förvaring av värdesaker och sånt. Väl organiserat och fungerande. Lite för få bajamajor att döma av de långa köerna, men i övrigt ypperligt arrangemang. Vi var framme en 40 minuter innan start och många höll på för fullt med uppvärmning i olika former. Väl tidigt om du frågar mig.

Mitt eget mål var att haka på farthållaren på 1:50 och därmed slå personbästa. Detta var jag efter förra helgens långpass helt säker på att det skulle gå. I hemlighet ville jag försöka följa 1:45-farthållaren så länge som möjligt för att, när jag inte längre orkade hålla 5.00-tempo, släppa taget och försöka att inte tappa det ”försprång” på målsättningen 1:50 jag jobbat upp.

Jag bestämde mig straxt innan start för att ta det lugnt och nöja mig med att slå personbästa och ställde mig därför vid 1:50-farthållarna, ganska långt fram i fältet. Efter starten följde den sedvanliga trängseln när mängder av löpare (främst killar) som felbedömt sin förmåga måste springas om. Efter nån kilometer släppte det.

Jag lyssnade på min 175 bpm-lista och försökte springa efter POSE-teknik (ska skriva om den nån gång) med framfotalandning men nästan utan frånskjut. Det gick som tåget! Efter ganska kort tid kändes det hämmande att springa med 1:50-gruppen och jag bestämde mig för att lämna dem och försöka ta mig ifatt 1:45-gruppen. Jag sprang och sprang och noterade på klockan ett riktigt fint tempo runt 4:45,  trots att löpningen kändes ganska uthärdlig.

Till slut kom jag ikapp farthållaren, men det var fel gubbe. Jag hade nått 1:40-killen. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte, men jag hakade på och hade kontakt fram till ca 12 km. Här började tröttheten komma och jag lät honom flyga iväg, men hittade istället ett antal ryggar som jag sedan följde troget in i mål. Ibland före, ibland efter. Sista kilometrarna stängde jag av musiken och satte igång metronomen på 180 bpm. Stegen började tappa stuns och jag behövde högre kadens för att hålla tempo. Dessutom är det skönt att ta in den samtidiga tystnaden och ljudet av sina medlöpare.

Jag lyckades hålla mig under 5 min per kilometer utom vid den 15:e, och fick därmed ett alldeles sagolikt fint resultat – 1:42:03. Det är med andra ord en ”putsning” av mitt tidigare tävlingsrekort med 28 minuter! Fast – det är klart. Runrundan sprangs ju i betydligt sämre förhållanden.

Efter loppet hade jag blodfyllda blåsor på båda fötterna, men var i övrigt fräsch. Jag hade inte kunnat göra det snabbare, utan hittade ett tempo som jag precis lyckades hålla i stort sett genom hela loppet. Snittfarten blev 4:50 per kilometer.

Jag är stolt över min prestation och glad att jag lyckades prestera väldigt nära vad jag tror är det bästa jag skulle kunna klara av just nu. Det är inspirerande inför kommande säsong att försöka förbättra sig ytterligare, även om jag är tämligen säker på att kurvan nu kommer plana ut väsentligt. Men kanske kanske att man kan få springa en halvmara på 1:39:59 eller ännu lite snabbare. Det är för mig en magisk gräns, som jag aldrig trodde jag skulle ha inom räckhåll redan nästa år!

Mellantider:

5 km: 23:57
10 km: 48:07 (24:20 senaste 5km)
15 km: 1:11:50 (23:43 senaste 5km)
20 km:  1:36:50 (25:00 senaste 5km)
21:1 km: 1:42:03

Lite bilder efter målgång på stolta löpare:

Straxt efter målgång. Svett på linsen ger den balla suddiga effekten.

Fina vi!

Happy runners face-looken

Och fighter face, när det gör ont.

Maja och Mikaela, till slut hoppandes samtidigt.

Mitt i hoppet, jag försökte göra nån sorts fame-hopp där jag slog händerna i fötterna. Men istället ser jag bara konstig ut.