Att tappa lusten för löpningen

I höstas skrev jag ett inlägg om mina målsättningar för 2012.  Målen står jag för, när det gäller tider. Jag är också anmäld till två marathonlopp i år. Jubileumsmarathon 14 juli och Berlin Marathon den 30:e september.

Jag har gått skadefri sedan dess, men vad jag inte kunde förutspå var det totala frånfallet av motivation som drabbade mig straxt efter Bålsta halvmarathon den 8:e oktober. Jag tappade fullständigt intresset, lusten och allt för att ge mig ut och springa och det höll i sig till och med en förkylning som höll i sig större delen av december.

Det ledde till att mina ambitiösa mål om 40 km i veckan helt grusats. Jag är långt ifrån uppe i det nu, men om fyra veckor räknar jag med att ha nått den mängden.

Bakgrunden till mitt tillstånd är framförallt att jag under sommaren fram till och med Malmö halvmarathon hade en så kollosalt fin utveckling. Jag mätte och förde bok över mina framsteg och älskade det. Men formtoppen kom och dalen därefter. Plötsligt var tiderna på löparklockan en piska och rent av en plåga. Jag kom inte upp i det jag ”borde” längre.

Min lösning blev att de gånger jag kom ut strunta i löparklockan och istället försöka springa på känsla. Att bara låta det ta den tid det behöver.

Nu, de senaste veckorna, under maratonuppladdningen (se separat inlägg), har jag åter börjat använda klockan, men framförallt som en fingervisning om sträckan jag tillryggalägger och ungefärligt tempo. Jag jämför inga kilometertider och har inte ens lagt in i datorn. Framåt våren (maj eller så) kommer jag börja med siffernörderiet igen. Men det får bli då! Jag har i alla fall lärt mig att jämförelse kan skada lusten, inte bara jämförelse med andra löpare, utan också en själv.